Fröken Karin

kom bara att tänka på en sak.
När jag gick på lekis som sexåring så sjöng vi på våren; Jag är så glad när solen skiner på fröken Karins smutsiga gardiner. Och en fortsättning som jag inte minns. Vår fröken var så snäll, vi hade två men jag minns bara fröken Karin. Vi tyckte om att sjunga den där visan för henne.
Kom att tänka på henne nu när solen sken in och jag såg hur smutsiga våra fönster är.
Det känns inte som om det var så längesedan jag bodde där på Pålsbodagränd i hagsätra men noga räknat så är det 44 år sedan jag gick på lekis, NEJ NEJ det kan ju inte vara sant! Så är det faktiskt.
Minns även en gång när mor och far hade varit till Lekis på föräldramöte och mamma hade gjort en jättefin giraff som hon hade med hem, Den var gjord i keramiklera och den var glaserad så det måste ju ha varit fler möten tidigare eftersom den var helt färdigbränd den här gången. Jag tyckte att den var fantastiskt fin i alla fall men jag minns att mamma inte var lika nöjd med den. Jag kunde inte begripa vad hon snackade om då. Det var ju den finaste giraff som någonsin tillverkats någonstans! Varför såg hon inte det?
Jag hade mina "beundrar-mamma-ögon" varje dag när jag var liten. Hon var finast och bäst och duktigast på allt, fanns ingen som kunde mäta sig med henne minsann. Det fanns ingen mamma i hela världens Hagsätra som var så fenomenal i mina ögon, vilken tur att hon var just min mamma.
Jag har även minnen av hur jag såg upp till min far men det blir en annan historia.
Hur som helst så är det nog mina föräldrar och fröken Karin på Lekis som har inspirerat mig till att bli en kreativ person, eller det var jag väl redan från första stund men jag har fått deras hjälp att utveckla den sidan.
Tackar jag för, allra mjukast!